Levande ljus, bröd och vin, dopets vatten, får inte överdrivas i betydelse!

Obs! När Du har läst den första delen som nu kom upp framför Dig…. gå sedan ner ”ett steg” till videoinspelningen om hur den svåraste motståndaren kan bli den mest välsignade människan… Du måste ta 5-6 minuter och lyssna till den undervisningen. Då ska jag be för Dig idag!

Katolska traditioner har ett stort inflytande över våra gudstjänster, både inom Svenska Kyrkan och i de olika frikyrkorörelserna i Sverige.
I samband med bön tänds stearinljus som uttryck för bönen. Det är från början en symbolhandling från templet i Jerusalem, enligt Hebreerbrevet (9:2). Enligt samma kapitel är templets symboler likt skuggbilder som ersätts när vi möter den andliga verklighet som Jesus har gjort möjlig genom sin försoning. Kristus är vårt ljus! Genom honom och i Jesu namn kan vi få direkt kontakt med Gud och behöver inte tända en menorah för att nå fram med vår bön.

Nu för tiden har ljuständning allt mer börjat ersätta gudstjänstens bön. Man går fram och tänder ett ljus istället för att bedja. Nya testamentet undervisar oss om att vi ska bedja brinnande i vår ande, helst med ”tungor av eld” i det som vi också kallar tungomålstal.

Jag har de senaste åren också använt levande ljus i kyrkan. Vi gjorde det inte förr. Min spontana tanke har varit att levande ljus skapar atmosfär, ger stämning, är ett vackert, estetiskt uttryck, men inte en sakramental företeelse.

Katolska och lutherska kyrkor praktiserar spädbarnsdop och menar att dopets välsignelse sker oberoende av den som blir föremål för detta dop. Men dopet är inte ett ”sakrament” som förmedlar den välsignelse dopets syftar till. Det är endast när mottagaren har en medveten tro och ett personligt beslut att viga sitt liv för Jesus, som dopet får sin betydelse.

I samband med nattvarden uttalas orden ”Kristi kropp, för dig utgiven” och ”Kristi blod, för dig utgjutet”. Under de senaste åren har det samtidigt skett en anpassning till hur den katolska kyrkan menar att brödet och vinet i bokstavlig mening förvandlas och då är Kristi kropp och Kristi blod. De som tänker så menar att en församling måste ha nattvard som en del i varje gudstjänst. Tanken är att det är då människorna blir berörda av Jesus och tar emot Kristi närvaro.
Väckelserörelserna har en helt annan erfarenhet än de gamla kyrkorörelser som lever kvar i sådana traditioner. Det finns inget stöd i Nya testamentet för att beskriva brödet och vinet i nattvarden som något annat än symbolik. När vi samlas till nattvard är det för att påminna oss om den stora verkligheten som vi möter i vår tillbedjan inför Jesus – direkt!

När Jesus instiftade nattvarden, tog han ett bröd och lyfte upp inför sina lärjungar. ”Tag och ät. Detta är min kropp”, förklarade Jesus. Samtidigt satt han där i hela sin gestalt av kött och blod, men pekade på brödet, ungefär som jag kan ta fram ett foto av mig och säga, ”detta är jag”, fastän alla vet att det inte i bokstavlig mening är jag.

Levande kristendom har som fokus att möta Jesus direkt, personligt. Nu vet jag att många är med om detta även inom de historiska kyrkorna. Jesus är mitt ibland dem! Men inte genom brödet och vinet, utan genom den helige Andes närvaro.

Jag läser just nu en bok med titeln ”The great American Revival” av en författare som hette Arthur B. Strickland (1934). Han beskriver att när de stora väckelserna berörde Amerika i slutet av 1700-talet så samlades man två gånger varje år för att fira Herrens Heliga Nattvard. Då kom alla förberedda och det hölls bibelundervisning om försoningens innebörd. Endast de som hade en personlig gemenskap med Jesus fick vara med i den här unika gudstjänsten.
Det är något som har skapat vilsenhet i vår tids frikyrkliga vanor. Vi har förlorat vårt ursprungliga väckelsearv och närmar oss de traditioner som väckelserörelserna protesterade mot och bröt sig ur.

Samtidigt pågår en inre väckelse med stor kraft inom katolska kyrkor över hela världen. Tusentals möter Jesus direkt, uppfylls av den helige Ande, får tungomålstalets välsignelse och tillämpar både sina gamla traditioner och lever i andlig förnyelse. Närmare 600 miljoner kristna är nu karismatiker!
Då är det viktigt att frikyrkoförsamlingar som vill närma sig katolska traditioner, inte samtidigt förkväver den andliga friskhet som tillhör väckelsekristendomens erfarenheter.

Jag vet att mina tankar kan diskuteras och ventileras. När jag yttrar mig är det inte auktoritärt, utan som en broder och vän som vill dela min erfarenhet.
STANLEY SJÖBERG

En helt ny tid fordrar ett helt nytt tänkande

Det finns enligt min mening två viktiga perspektiv i vår uppgift som kristna församlingar, med ansvariga ledare och engagerade individer. Jag fick förtroendet att publicera ett inlägg i tidningen Världen Idag i början av den här veckan (den 8 september) och idag den 11 september, har tidningen Dagen plats för en insändare om det jag bedömer så angeläget just nu.

Europa som helhet och Sverige som vårt främsta ansvarsområde, präglas av sekularisering, en angripande ateism, andligt förytligande inom kyrkorna, men också av att Islam som religion vinner inflytande, men också nyandlighet i buddismens anda.

Därför har vi inte orsak att från olika teologiska perspektiv försöka påverka varandra inom och mellan de olika kyrkofamiljerna. Det finns en enhet mellan katolska, ortodoxa, ”pentekostala” och evangelikala kristna, trots olikheter. Övertygelsen om att Jesus är den Bibeln klargör att Han är, förenar oss alla! Tryggheten i vissheten om att Bibeln i sin helhet är Guds Ord, är grunden för kristen enhet.

Nya former för ledarskap, katolsk sakramentalism och populärkulturens inflytande över gudstjänstlivet, oroar och försvagar kristendomens identitet. Trots det är det meningslöst och ansvarslöst att ägna tid, energi och bön om den ”enhet” som hoppas på att alla ska förenas inom en enda kyrka. Enheten är att bejaka mångfalden inom gemenskapen med Jesus Kristus som Frälsare och Herre.

Pingströrelsens eldsjälar måste ha vision, strategi och ekonomi för att fördubbla antalet gudstjänstdeltagare och medlemmar! Katolska och ortodoxa kyrkor har sin uppgift bland sekulariserade svenskar och andliga sökare i det mångkulturella Sverige. Equmeniakyrkorna har stora möjligheter att växa till betydelse och inflytande med sitt budskap och arbetsform.

Frälsningsarmén är ett bra exempel för nytänkande. Trots att antalet aktiva ”soldater” inte är så många, har kanhända den rörelsen det högsta förtroendekapitalet bland oss alla. Men behovet är en strategisk idé som borde kunna mejslas fram.

Jag tror att inom våra enskilda, lokala församlingar, borde det ges utrymme för olika gudstjänstformer. Ung musik är så dramatiskt annorlunda än det som stämmer med vår längtan som levde med i exempelvis 70-talets lovsång. Modern retorik som lärs ut av nya konsulter för morgondagens pastorer är så annorlunda är klassisk bibelpredikan, att vill vi bevara vår existens måste det finnas alternativa gudstjänstformer även inom lokala församlingar. Det är en helt ny tid som fordrar ett helt nytt tänkande!

Jag har tillåtit mig att tänka ”högt” och har av naturliga skäl en viss erfarenhet som ser nya möjligheter i mitt inre tänkande. Vi som tillhör seniorerna är samtidigt medvetna om att yngre kristna ledare kraftfullt markerat och placerat oss inom församlingarnas ”åldringsvård”, som innebär nolltolerans mot att lyssna till det vi vill säga. Trots detta kan jag inte vara helt tyst, även om min del i samtalet blir allt mer lågmält.
STANLEY SJÖBERG

”Avstå socker” – varför då?

”Avstå socker och ge pengarna, en ”shilling”,cirka fem öre i veckan i dåtidens penningvärde(!) till missionen”. Så gavs den första appellen år 1793 av William Carey, 28 år gammal, då han stod inför att åka ut missionär till Indien. Därmed lades grunden till den moderna världsmissionen.

Det första han gjorde när han kom till Indien var att beställa jordbruksredskap och utsäde, blomsterfrön och fruktkärnor. Han satte den första potatisen i indisk jord och planterade tebusken som blev Indiens främsta nationaldryck. Han hade med sig frön, lökar och plantor, ägnade två timmar varje dag åt att dränera sumpmarker, gödsla åkrarna, förädla växtsorter och skaffade boskap, allt för att vara en självunderhållande missionär. I mer än fyrtio år försörjde sig missionären genom att odla och ha egen boskap, förutom en del arbetsuppgifter som språkexpert och unik begåvning.

Främst av allt översatte han Bibeln till sex olika indiska språk, bengali, sabskrit, marathi, oriya, hindi och assamese. Dessutom översattes Nya testamentet till tjugonio fler mindre språk och dialekter.

Det viktigaste i hans missionsgärning var att ge Indiens folk budskapet om Jesus och vägleda dem till tro och ett liv i gemenskap med Jesus. Han grundade församlingar på olika platser. Samtidigt var det William Carrey som tog upp kampen för kvinnornas människovärde och fick slut på traditionen med änkebränning. När en man dog och hans hustru lämnades kvar i livet, tvingades hon att kremeras samtidigt med maken. Tack vare missionären fick kvinnan ett eget värde och fick leva vidare.

Han kom ut till Indien som ung i 30-årsåldern och levde i drygt fyrtio år utan att ta någon ledighet. William Carrey dog 73 år gammal och blev begravd i sitt missionsland Indien.

Det här finns det mycket att berätta mer om. Inför en sådan biografi bleknar alla våra insatser men utmanas vi att förnya visionen och ge mer av det vi kan för att evangelium ska nå ut i världen.

Främst av allt måste vi här i Sverige se vårt land som ett ”missionsfält” med ateister, buddister, islamister och namnkristna utan personlig relation till Jesus.
STANLEY SJÖBERG

Islamister chockerar och skrämmer

Det som chockerar oss alla är Islams front i Syrien och Irak, där kristna människor flyr i massor och dör av törst i öknen, blir halshuggna. Kvinnorna säljs som sexslavar mellan soldater som menar sig försvara Islam.

Risken finns att skräckväldet tvingar vanliga muslimer att tyst hålla med i denna blodsutgjutelse. Muslimer med vanliga mänskliga värderingar följer med för att rädda sina egna liv. Så fungerar ofta diktatursystem.

”Den Islamiska Staten” har representanter även i Sverige. Risken är att de blir fler och kan chockera våra städer och bostadsområden med liknande våld.
De allra flesta människor som flyr vill ha en tro utan våld och vill acceptera oss här i Europa. De är tacksamma och vill ta ansvar i arbete och del i hela vår samhällsgemenskap.

Kristna och muslimer, människor av olika tro och religion, har alla samma värde och när vi hjälper dem som är i nöd frågar vi aldrig om religionstillhörigheten.
Nu är det snart valdagen den 14 september och det problem jag berör får inte behandlas utifrån aktuell politik.

Det som är viktigt nu är att Sveriges kristna blir överens om en mjuk, långsiktig, uthållig, visionär strategi att steg för steg vinna goda relationer till muslimska flyktingar. Vi måste ge dem ett alternativ som vinner förtroende genom kärlek, äkthet och därmed skapa öppenhet för att upptäcka Jesus som Förebild och Frälsare.

Kristna måste bli konsekvent troende, engagerade, synliga med sin bekännelse. När muslimer samlas till moskéerna måste vi fylla kyrkorna ändå mer. När muslimer har sina bönetider, måste kristna börja praktisera bordsbön inför arbetslunchen. När muslimer med sin klädsel och kultur ger vittnesbörd om sin tro, måste kristna forma en livsstil och kultur som blir ett vittnesbörd om vår tro. Inte med manligt skägg eller kvinnligt beslöjande, men med tydliga tecken som gör att man ser vad vi tror på och representerar.

Jag har inte en genomtänkt strategi att beskriva, men vill uppmärksamma vår historiska möjlighet.
STANLEY SJÖBERG

Om Ryssland ockuperar Ukraina…

När Sovjetunionen hade lagt Ukraina under sin diktatur, avrättades eller sändes alla bönder till gruvorna i Sibirien för slavarbete. Ukraina är en kornbod med bördig jord. Jordbruket skulle ledas av kommunistiska kollektiv, inte privat ansvar. Därför vill också Vladimir Putin ta hand om Ukraina.

Göteborgs-Posten hade för några månader sedan en artikel av Anders Hartman som är VD för Institutet för jordbruks och miljöteknik, tillsammans med Sven Lindgren som är ordförande i Civilförsvarsförbundet.

De varnade Sveriges regering för risken att Ryssland i en ekonomisk, politisk kris, kommer att stoppa leverans av gas och olja till Europa. Då stannar långtradarnas transporter och jumboflygplanens transporter. Vi får ingen mer mat som kan importeras till Sverige.

Vårt land har Europas lägsta livsmedelsberedskap. Storstädernas regioner har ingen egen produktion av baslivsmedel. Vi är helt beroende av transporter. Det finns inga lager i några berg. Allt är tomt. Vi är helt beroende av att transporterna fungerar.

Förr hade Sverige en beredskap att i händelse av krig eller naturkatastrofer klara tre år med självförsörjning. Nu har vi en beredskap på en enda vecka! Därefter är hyllorna tömda i butikerna.

Varför finns ingen politisk röst som talar för att landsbygden ska förnyas. Där finns jobb för arbetslösa och flyktingar som kommer kan få bostäder.
Sveriges ekonomi bygger på att producera teknik och bilar m.m. för att i handelsutbyte köpa maten från omvärlden. Fortsätt gärna med den viktiga politiska överenskommelsen, men Sverige kan också producera och exportera, istället för att lägga åkermarken i träda och göra ladugårdarna tomma.

Bibeln varnar för en brist på mat i den framtid som kan vara just vår tid. En liter vete kommer då att kosta en dagslön, enligt Uppenbarelseboken. Det skulle med vår ekonomi innebära 1 500 kronor för en liter spannmål (Upp 6:6). Det 18:e kapitlet beskriver att all import och export av livsmedel kommer att upphöra av någon orsak.
STANLEY SJÖBERG

Ett stort förtroende att ha förmånen att fördela missionsgåvor

Flera har givit gåvor av betydelse för angelägna områden i sådant som jag berättat om från Pakistan och Indonesien. Det har också förmedlats gåvor till två stora projekt i Vit-Ryssland, det Nordafrikanska landet med en stor öken dit biblar skickas, USB-minnen med en teknik så att folk kan lyssna till Guds Ord och få andlig vägledning. Egypten, stöd till araber, flera missionsändamål.

Bibelskolan i Lahore i Pakistan får en extra stor hjälp på grund av att församlingar som förr gav underhåll, inte längre har möjligheter att sända sådan hjälp. Vi har fått starka vittnesbörd om hur de som sänds ut i landet både startar skolor för barn, tar initiativ till utbildning för arbetslösa, med sådant som kan ge inkomst och värdighet åt livet.

Det är ett stort förtroende att ha förmånen att förmedla dessa gåvor.